Weekend #7

I min värld är det varken vår eller vinter. Ingen sol lyser och regnet är snöblandat. Vädret är ungefär lika dystert som veckan har varit och på lördag morgon kommer jag knappt upp ur sängen. På något konstigt vis fortfarande lika slutkörd som jag är på fredagskvällen när jag däckar strax efter kl 21:00.

När jag sparkar av mig täcket för att ge mig iväg och träna, stoppar Maken om mig igen och säger bara: Du ligger kvar här! Ingen träning idag, du kommer att bli sjuk. Och kanske kommer jag inte att bli sjuk, men jag är inte svårövertalad till att ligga kvar under mitt sköna, krispiga linnetäcke och känna doften av nybakad scones sprida sig i huset. Det blir en stillsam, vänlig morgon.

Från sängen till tv-soffan och se damerna ta guld i stafetten. Jag blir uppriktigt gripen och rörd, något som förvånar mig stort. Maken, å sin sida, vrålar istället ut sin glädje och sonen som leker utanför kommer snabbt in igen eftersom det är så pinsamt att alla utanför kan höra hans pappa skrika Guuuuld!

Idag river Maken och sonen en vägg i sistnämndas rum och jag möblerar om i arbetsrummet. Planen var sonens rum, arbetsrummet skulle vänta tills vi målade om, men vem kan väl vänta med sånt?

Weekend #7. Today i wake ups as tired as when I went to bed. My Husband stopped me from training, instead I stayed at home and had a quiet morning with the family. Then I watched Sweden win a gold medal in the Olympics and redecorated the study while my Husband and son teared down a wall in my sons room.