Två taskiga

Häromkvällen bänkade vi oss i soffan alldeles allena, Maken och jag. Myskväll och vi skulle se på film. Eller, egentligen inte film, utan deckaravsnitt. Det slutade med att jag satt med en filt över huvudet och bara stack ut en arm för att *hålla Maken i handen (*läs, krama sönder). Blod och spöken blev tydligen lite för mycket för mig.

Maken suckade lite: “Du vet att det bara är f i l m ? ? ?“

Och jag: “Jaa… eller nääää“. Skit, vad läskigt det var!

Två taskiga saker att göra när jag är så rädd:

1. Jag var tvungen att hänga tvätt sen och Maken smög in i rummet intill och började knacka och klösa på väggen. Shit, jag dog ju nästan!

2. Vi släckte lamporna på nedervåningen och gick upp, då börjar han j a g a  mig uppför trappan. Hatar sånt! Ha t a r ! ! !

Så nu är jag precis så där lagom uppskrämd inför en vecka då jag ska sova ensam varenda kväll p g a en resande Make.

Det slutar antagligen som alltid; att jag tigger och ber ungarna om att de ska sova med mig i vårt sovrum. Ser ingen annan lösning på detta just nu.

Notera: Det är alldeles för pinsamt att skriva ut titeln på programmet vi såg. Bloody Charlotte som skrämde vett och sans ur mig, visade sig i slutändan vara en liten flicka med Downs syndrom… Och där satt jag med filt över huvudet… Ni fattar? Pinigt.