hemma hos oss

Nedbäddad

Någon gång i vintras målade jag om sovrummet i gråblått. Att hitta rätt nyans var inte lätt. Gråblått med mer blått än grått i sig. Låter som en piece of cake men jag vet inte hur många vändor det tog innan jag faktiskt kom till skott och målade. Många, var det i alla fall.

Blev i alla fall sjukt nöjd med det blå sovrummet, och började så smått drömma om blå sängläder också. Blågrå, för att vara exakt. Eller duvblå, visade det sig, för nu är jag sååå nöjd med de nya sängkläderna i tvättad bomull som jag fick i födelsedagspresent. Precis den rätta färgen, och ack så mjuka de känns efter att de sträva linnelakanen bytts ut!

Nya duntäcken fick jag också, så nu sover jag som i en blågrå, fluffig, mjuk grotta. Sover. Så. Gott.

Färg, alltså! Så sjukt viktigt för mig. Kanske med betoning på sjukt.

I alla fall om du frågar en väldigt närstående vuxen i min familj. Med noll känsla för färg. Eller så bryr hen sig bara inte. Kan det vara så? Kan man vara sån?

0

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *