Last update

Det har gått några veckor sedan sist. Vi har hunnit att fira midsommar, hängt med vänner och familj, och sommaren slog till med både sol och värme. Idag är det dock regn och åska, men det är ganska skönt som omväxling, tycker jag.

Jag rensar och sorterar. Försöker förbereda för en konmari, så småningom. När man väl börjat att rensa ut, så vill man liksom aldrig sluta. Eller, inte jag, i alla fall. Det. Är. Så. Skönt. Med. Ordning. AMEN.

Förutom hall och arbetsrum, som organiserades idag, så satte jag även in de sista pappren i min ”cancerpärm”. Nu finns allt samlat, från de första kallelserna till all medicinsk information om behandlingarna. Om med det känner jag, att jag gjort ett avslut. Det blir inte mer verkligt än så här, och fokus måste ligga framåt.

I kroppen peakar strålningen just nu, två veckor efter sista behandlingstillfället (precis som det ska vara), och mitt bröst är svartbränt. På huvudet växer det mjukaste och vitaste hår jag någonsin haft.

Ibland blir jag lite ledsen när jag ser min egen spegelbild, och en dag suckar jag tungt medan jag betraktar de brända porerna och den svarta huden. Stundtals är det svårt att tycka om sig själv.

Men då tar sonen mig i famnen och säger: ”Men mamma, det där betyder ju att du vann fighten!”

Så fint att se det så. Jag vann. Och nu avslutar jag den här delen av livet. För nu. Det här blir ett avslut på #victoriasberättelse

Den här tiden har inneburit en enorm förändring, inte bara fysiskt, men minst lika mycket psykiskt. Så mycket är annorlunda nu. Och jag hoppas att fortsättningen på den här bloggen ska få handla mera om det, och mindre om cancern och det som var, men som jag ändå, trots allt, har att tacka för att jag fick pausa livet och äntligen förstå och utforska en djupare mening med det!