Krusningar på ytan

Det är lite som att det inte händer så mycket nu, finns inte så mycket att blogga om. Fast egentligen händer det massor, men under ytan. Det enda som syns är små krusningar, av olika skäl.

Jag har varit, och är fortfarande, arg så jag kokar, men det verkar nästan vara ett normaltillstånd under vissa omständigheter. Men sen finns det så mycket annat spännande på gång som gör mig så glad, så det går nog på ett ut just nu.

Jag och ungarna har i alla fall tagit oss igenom veckan på egen hand. Vi har gått till tandläkaren, ridit på Falcon och Bastian, ringts hem från skolan med illamående, missat träningar p g a magont, hjulat och stått på händer, visat sig vara inte sjuka alls, druckit tre liter mjölk om dagen och ätit upp minst en formfranska, klarat ett geografiprov med alla rätt, pluggat FL-produkter, tvättat och jag har varit världens bästa mamma. Och sämsta mamma. Och jag har glömt att det skulle vara matsäck och blandat ihop ungarnas jympadagar  m e n   jag kom i alla fall ihåg utvecklingssamtalet. Fast jag glömde bort att vi behövde nya pass, alla fyra.

Känns fint att Maken sitter på planet hem nu.