#victoriasberättlse,  bröstcancer

När det blev min tur

I våras ansökte jag, och flera hundra därtill, om att få en rehabiliteringsvecka via CancerRehabFonden (du har kanske sett kampanjen Tillbaka till livet?)

Vi var många hundra som konkurrerade om ett fåtal platser, och i somras fick jag beskedet att jag inte kommit med till sökta retreat. Stor besvikelse, men istället sökte jag en träningsresa för kvinnor som har, eller har haft bröstcancer, och som skulle hållas på Gotland i september. Till skillnad från den via CancerRehabFonden, så fick man bekosta denna resa själv, vilket jag var beredd att göra.

Den resan blev dock inte av, på grund av för få anmälda. Besvikelse igen. Men tänkte å andra sidan, att då var det väl inte meningen nu. Säkert fanns det någon som bättre behövde min plats. Punkt.

Men. Ibland talar universum mjukt, till en. Ibland har man tur. Ibland är man den som behöver platsen. För jag har fått en restplats om två veckor, då åker jag iväg en vecka på rehabiliteringsretreat på Frötuna gård och Retreat. Ett retreat fyllt av råd om kost, med yoga, mindfulness, andnings- och avslappningsövningar och rehabsamtal i grupp.

Som hela min kropp och själ längtar efter detta. Så. Himla. Tacksam.

Över att det blev min tur.

Varför behövs CancerRehabFonden? Så här skriver de på sin hemsida:

Vårdens resurser räcker inte till för rehabilitering och konsekvensen av det blir att cirka 80% av alla cancerdrabbade står utan hjälp. CancerRehabFonden har sedan starten 1978 hjälpt tiotusentals cancerdrabbade med rehabilitering. För varje år ökar antalet ansökningar till oss dramatiskt då allt fler överlever cancer men endast ett fåtal erbjuds rehabilitering genom vården. Vi arbetar hårt för att alla som behöver rehabilitering ska få hjälp. CancerRehabFonden är en ideell insamlingsorganisation, helt fristående från andra cancerorganisationer och är helt beroende av gåvor från privatpersoner, företag och stiftelser.

För det blev lite så som andra sagt, efter att du lämnat vården, står du ensam. Nu förväntas allt vara som vanligt igen och du ska in i ekorrhjulet. Men allt är inte som vanligt. Hur många gånger jag ”fått” cancer igen, sedan de få veckor som gått sedan jag friskförklarades? Kanske en gång i veckan. För är inte lymfkörteln fortfarande för stor, fast förkylningen blivit bättre? Och den där muskelknuten i ryggen, är den en knut eller är den en knöl? Hur många gånger kollar jag numera mina bröst? Varje dag!

Rosa oktober är en lång påminnelse, inte bara om att stödja cancerforskningen, men också om bröstcancer i sig och att alla inte får leva vidare.

Släpp det, säger någon. Men ni som vet, ni vet. Och ibland är det bara så skönt att få hänga med er och dela det som är en del av den nya vardagen. Med oron och tankarna. Och även tacksamheten. Ibland hänger vi på instagram och messenger. Nu ska vi hänga på Frötuna, också.

 

Lev väl!

Pusha gärna hjärtat om du gillar!

 

 

23

One Comment

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *