I eget sällskap
Ibland åker jag till kolonistugan själv med hundarna. Att umgås med mig själv har aldrig varit något problem för mig, tvärtom. Ensamtid är en nödvändighet i mitt liv.
Jag rensar ogräs, lyssnar på ljudbok eller podd, dricker te och bläddrar i de otaliga inredningstidningar jag envisas med att släpa fram och tillbaka. Promenerar med hundarna och sover med dem båda, tätt intill mig.
Jag kan äta filmjölk till frukost, lunch och middag, om jag vill. Eller varmkorv. Och jag gör det, också. Det. Är. Så. Skönt.
På min laptop
På kvällarna tar jag fram min laptop och sätter på SVT Play. Att logga in på Netflix blev så krångligt när jag väl blivit utloggad, och att hålla sig till SVT känns lite rätt i en sommarstuga. Som när jag var liten, och vi bänkade oss framför morfars lilla svartvita tv i stugan, medan han vinklade antennen tills bilden slutade att brusa. Fast jag gör det i en uppdaterad variant.
Slow living à la kolonin
Ensamtid är för mig att landa, checka in med mig själv och ladda om batterierna. Det behövs bara ett dygn eller två. Och jag gör det gärna i stugan, för jag älskar enkelheten här.
Det pyttelilla köket som gör det helt legitimt att bara äta varmkorv om man känner för det, att inta alla måltider ute under parasollet eller njuta av kvällssolen intill vinrankan. Jag är så glad över att vi faktiskt skyndar långsamt här. Att vi känner in hur vi vill använda stugan, lär oss hur solen går runt i trädgården och var de bästa sittplatserna finns.
Igår checkade jag in för ett dygn med hundarna. Vi lekte i trädgården, promenerade längs ån, njöt av solnedgången och såg tre luftballonger flyga över oss.
Så redo för att umgås med andra, nu!