#victoriasberättlse,  familjeliv,  fira,  mat & dryck

Heja livet

Ikväll firar vi livet och att en tuff resa gått mot sitt slut. Nästan på dagen exakt sex månader efter att jag opererade bort min tumör (13 december 2018), så avslutade jag min cancerbehandling med den sista stråldosen idag.

Det har varit en tuff sista vecka mentalt. Jag hade också ett läkarbesök inbokat idag, och i stort sett varje dag de senaste två veckorna, har personalen påmint mig om det här besöket, och försäkrat sig om att jag ska ha en anhörig med mig. Det har ju inte hänt sedan jag fick mitt cancerbesked. Att de propsat på att en anhörig ska vara med.

Maken och jag hade därför ställt in oss på dåliga besked. En ny tumör? Något som synts på de nya bilderna?

Jag kunde ju bara ha frågat, men jag orkade inte ta ett dåligt besked och sedan behöva vänta på läkartiden, ändå. Jag kunde ju också ha loggat in på 1177 och läst min journal (som så många gånger förr) men valde att låta bli, av samma anledning.

Varför Maken skulle vara med är något oklart, för det var inga dåliga besked alls!!! Nu är jag klar! Hurra!!!

Och sjukskrivningar och intyg som hängt över mig de senaste veckorna, p g a omöjligt att få kontakt med läkare i förväg, löste sig också. Glädjen och lättnaden är enorm!

Så ikväll firar vi med bubbel och skatter från havet, som Maken kom hem med! En sen middag, då vi valde att vänta in alla barnen, som var på träningar och shoppingturer.

Hade du frågat oss i morse, så hade vi inte planerat något firande alls. Så inställda var vi på dåliga nyheter. Men lättnaden nu, går att ta på. Det är över.

Utan tvekan har detta varit mitt livs tuffaste tid. Men som jag sagt tidigare, den har också inneburit mycket positivt, som tiden med barnen, med mamma och pappa, tid att pausa livet och tänka efter vad som spelar roll, på riktigt. Tid att omvärdera och lära sig nya saker. De insikterna skulle jag inte vilja vara utan idag, även om jag hoppas att jag aldrig ska ha så ont som jag har haft under cellgiftsbehandlingen. Men i slutändan var det förstås värt det.

En viktig insikt; var glad över att vara frisk och ha en kropp som fungerar. Bland det som gjorde mig mest ledsen och nedslagen var när kroppen inte alls orkade eller klarade av det jag ville. När benen knappt bar mig runt kvarteret och skelettet värkte som om det skulle gå i småbitar, när livmodern krampade p g a hormonsprutor och vallningarna som kom p g a försatt i “konstgjort” klimakterium. Då sög livet, kan jag säga.

Men alla dagar jag fått med barnen och familjen, allt nytt jag lärt mig och alla sanningar jag sakta landar i. Så värt det, till slut.

Så flummigt inlägg detta, p g a skrivet i lyckorus!

2

One Comment