familjeliv,  tv och film,  weekend

Hachi och Askungen

I helgen gick flickorna och jag på bio. Vi såg Berättelsen om Askungen, och ja, jag som tycker om förutsägbara sagor som slutar lyckligt, tyckte den var ganska trevlig. 8-åringens betyg var “jättebra!” medan den trumpna 10-åringen var missnöjd med att de inte högg av en tå och en häl “som de gör i filmreklamen!”. “De kanske har klippt bort det, för att det skulle påverka åldersgränsen?”  “Määä, hur realistiskt blev det nu då???”. Eeeh, ja, just det, my mistake, Askungen är ju så realistisk annars…

bild via SF

Lite mera realistisk blev lördagskvällens film hemma i tv-soffan. Ganska snabbt gav vi upp om att försöka att enas om en och samma film. Istället blev det Storebror, Lillasyster och jag som kröp upp i soffan och snyftade oss igenom den sanna historien om Hachiko, Hachi, hunden som väntade på sin husse vid tågstationen varje dag. Efter husses död fortsatte Hachiko att vänta. I nio år till.

Vi grinade så vi var rödögda alla tre, och sedan googlades det intensivt på allt om Hachi och hans bild pryder nu diverse bakgrunder på både iPads och iPhones här i huset. Den historien rörde barnen in i hjärtat.

hachiko

Bild via

Ska vi ha en hund, så ska vi så klart ha en akita. Inte tu tal om annat.

signatur

0

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *