fira,  personligt

Födelsedag och tankarna som fladdrar i mammahjärtat

Igår firade vi födelsedag här hemma, vår äldsta fyllde 17 år! Och ja, vart tar tiden vägen och yada yada… Ett annorlunda firande blev det förstås, då ingen mormor, morfar eller morbror kunde komma, på grund av #fuckcorona! Så less på den skiten nu, men ska inte solka ner detta inlägg med att gnälla mer över det. Det är, som det är. Punkt.

Födelsedagsbarnet var dock nöjd med uppvaktningen från föräldrar och systrar, brunch med ett litet utvalt kompisgäng, äntligen få spela fotbollsmatch (och göra mål) och sedan fira vidare med kompisar i stan. Presenter fick han dock av sina morföräldrar och morbror, den hade levererats i förväg via en baklucka i en framkörd bil. Öppna, plocka ut leverans, lägg i det som ska med tillbaka, stäng. Jo, men #fuckcorona, då. Men skulle inte skriva mer om det, ju…

Att fylla 17 handlar visst väldigt mycket om att vara ett steg närmare 18. Att bli vuxen, myndig och få göra vad man vill. Och jag tittar på ungen och önskar innerligt att han ska följa sitt hjärta och göra just det han vill!

Om det är något som jag verkligen vill förmedla till mina barn, så är det just att de ska gå sin egen väg. Det finns få måsten och vägen måste inte vara rak.

Och skulle jag ge dem ett enda råd, så skulle det nog vara: Gör inte som jag! Plugga inte vidare direkt, för pluggandets skull. Följ inte normen och gör saker i ”rätt ordning” om hjärtat egentligen skriker nej. Du behöver inte vara duktig eller leva upp till någon annans förväntningar. Det kommer göra dig olycklig och det kommer ta så mycket längre tid för dig att hitta din kärna, den du vill vara! Tro mig, det kan ta tjugo år, alldeles i nöddan!Jag försöker att vara en mamma som tror på drömmar, som tillåter, sätter gränser och vågar släppa. Så. Jävla. Svårt.

Jag kan till fullo instämma i ordspråket: Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer.

Precis så! Men ändå, älskar att ha stora barn!

 

Pusha gärna hjärtat om du gillar!

10

2 Comments

    • Victoria_Alittlebliss

      Läste vidare alldeles för snabbt! Jag räknar inte året på GUC som ett sabbatsår… och högskola efter det, sen. För att jag egentligen inte kom in på det jag ville, men istället för att vänta eller försöka igen körde jag på med annat. Vet inte varför det var så bråttom?
      Men gjort är gjort, hoppas att barnen tillåter sig att prova sig fram mera.

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *