Augustimelankoli

På fredagen hade jag jobbat två veckor, och inledde helgen med ett glas rosé och såg solen gå ner från vår balkong.

Vi har mjukstartat vardagen igen, med två arbetande föräldrar och tre sommarlovslediga barn. Det är på gott och ont. Å ena sidan är det bara en själv man behöver tvinga upp på morgonen, å andra sidan blir det inte på många timmars sömn per natt, på grund av: lediga-barn-går-aldrig-och-lägger-sig. Eller lediga-barn-kommer-hem-väldigt-väldigt-sent. Den här mamman har väldigt svårt att somna innan hela flocken är på plats under samma tak.

Men på måndag drar allt igång igen. Härligt på ett sätt, men det känns alltid lite tråkigt när ett lov tar slut. En härlighet tar slut för mera allvar. Och det här med allvar, rutiner och tider att passa, just nu är jag inte alls vän med tanken på det.

Svårt sjuka människor berättar ju ofta om hur de bara vill ha vardag igen, rutiner och vardagslivet tillbaka. Därför får jag ofta så dåligt samvete när det är just det jag ledsnar på, vardag. Eller så är det så att jag behöver skapa min vardag på annat sätt? Kanske.

Ett nygammalt intresse gjorde intåg i mitt liv igen. Jag beställde några nya, japanska pennor, letade fram mina gamla kalligafipennor med bläck och ställde i ordning en ny arbetsplats. Där övar jag i timmar. Total mindfulness.

Det bästa i min vardag just nu.