#victoriasberättlse,  mobilbilder

Årsdagarna

19 november, 2019 /

I november och december börjar årsdagarna att lägga sig som ett pärlband.

I söndags var det ett år sedan jag kände en knöl i bröstet, idag var det ett år sedan den första undersökningen, som ledde till remissen till Bröstmottagningen. På Lucia är det ett år sedan operationen, den kanske viktigaste årsdagen av dem alla. Den ska jag fira i ensamhet, det är det enda jag vet. Och vill.

Bilderna är suddiga mobilbilder från Snapchat. Från livet mitt i, och livet efteråt.

Det känns skönt att se att just årsdagarna är viktiga även för andra som kommit ut på andra sidan. Så glädjande att se hur instagram fylls av årsdagar, just nu, ändå. Vi klarade det! Det är inte bara jag som har stenkoll på vad som hände för exakt ett år sedan. Datumen sitter ristade i minnet.

Men nu, i Livet Efteråt, får någon också veta att proverna inte visar på återfall, samma dag som en annan får motsatt besked, bara månader efter avslutad behandling. Jag gläds med den ena och känner chocken med den andra. Och undrar stilla skräckslaget var jag kommer att hamna?

Livet efteråt är fortfarande en känslomässig bergochdalbana.Jag har lärt mig att vara mera öppen, att våga tro att saker sker av en orsak.

Och just nu skickar universum mycket i min väg.

Dagens aha var när jag lyssnade på en podd, och någon beskrev det där så bra om att “nu borde väl allt vara som vanligt???“. Och svårigheten att ibland förstå varför det inte är det. Ibland undrar jag om folk vill det av illvilja eller medkänsla? Eller brist på? Eller måste du gå igenom det själv för att fatta? Kom igen, ryck upp dig, det är ju över, var som vanligt!

Men nej, det är ju inte som vanligt. Kroppen är fortfarande så sliten och värker efter varje arbetsdag, och jag HATAR det! Minnet sviker mig ideligen, jävla cytohjärna! Jag skriver upp allt i listor och har tusen alarm i telefonen för att komma ihåg. Och ändå glömmer jag saker som hur man kopierar eller öppnar diskmaskinen… Det skrämmer skiten ur mig, vissa dagar!

Och varje dag frågar jag mig, om jag överlevde för att leva livet fullt ut, är jag på rätt plats i livet då?

Vissa dagar är jag tacksam varenda minut, andra blir jag så trött, less och förbannad. Som nu. Men jag tänker inte kämpa emot det längre. Jag får vara otacksam, ledsen och rädd ett tag.

Det går över.

 

 

 

 

7

130 Comments