
366 dagar, livskvalitet och nya väntrum
På fredag är det midsommarafton och det har gått 366 dagar sedan den sista strålningen. Ett år sedan de dagliga promenaderna genom stadsparken, hoppfull men ändå med en klump i magen. Jag trivdes aldrig med strålningen, den var så mycket mera ensam och utelämnande i all sin nakenhet, jämfört med cytostatikabehandlingen och att ha en egen kontaktsjuksköterska. Och den där stora maskinen, som skulle ställas in exakt utifrån de nya tatueringarna. Men är så klart tacksam för allt, ändå.
Ett år senare vandrar jag genom den där parken i ösregn, återigen på väg till Onkologen. Och med hopp om att det ska finnas just hopp, för mina fötter!
Den här gången tänker jag på hur nära det kommer att vara till parken, när vi flyttar. Och hur nära Fyrisån, vi faktiskt kommer att bo sen. Och på vägen tillbaka mot bussen, tar jag en sväng förbi vår blivande gata, och se där, första våningen av ”vårt” hus är på plats! Det vill säga, där står vår blivande lägenhet! Känns lika spännande som när vi byggde huset vi bor i nu!
Så mycket hopp för fötterna, fanns det dock inte. Så det gäller att ta till alla lifehacks som går, och planera mina steg noga. Bokstavligen. Men det kunde ha varit värre. Det kan alltid ha varit värre.
”Jag förstår att det inte känns så roligt att stå på smärtlindring resten av livet, men du ska ju leva också!” sa läkaren.
Ja, det är ju just det! Men kanske fortsätter jag hellre att ändra på livet, än fyller på med smärtlindring hela dagen? Att t ex slippa trappa i lägenheten blir ett stort lyft. Livskvalitet, om något. Jag får väl fortsätta på den vägen. Skala ner. Skala av.
Onkologen har flyttat in i nya lokaler, sedan jag gick där. Och medan jag väntade gjorde jag en liten inredningsspaning på de nya väntrummen. Väldigt mycket finare och trevligare, än de förra. En mer enhetlig känsla, mer ombonat och även mer känsla av påkostat. Undrar dock alltid varför de snålar med kulör? Den fina blågrå färgen kunde ju gärna ha fått omsluta hela väntrummet, istället för att bara vara fond? Tycker jag, i alla fall…
Att komma tillbaka till sjukhuset, kan till visst del liknas vid PTSD. Minnen, känslor, lukter och smaker väller över en. Jag vet att jag inte är den enda som fått kämpa (förgäves) för att inte bryta ihop på mammografin. För när du står där, mitt i allt, så minns kroppen och minnena tar över.
Därför kändes det lite fint att få kliva in i den nya entrén, i det nya, fina huset. Det gav en positiv känsla och inga tunga minnen finns i de salarna. Dom har jag lämnat kvar i de gamla, slitna väggarna…
Pusha gärna hjärtat om du gillar!

